Själ söker kropp

Från åldern 14 till 20 kom att handla om i princip enbart och enkom om att söka värme genom att vara duktig och prestera, vara så duktig som möjligt i de områden som jag trodde andra uppskattade…så jag kom till att fokusera extremt mycket på träning och skola.

Det var även i den här perioden som jag började känna en betydligt starkare längtan efter de kvinnliga attributen i form av smink, kläder och skor.

Vidare öppnades en dörr in till något rejält jobbigt inom mig. Ett utrymme inom mig som jag skämdes för otroligt länge och jag trodde jag var sjuk i huvet. Men idag förstår jag vad det var uttryck för.

Det här avsnittet blir superpersonligt i allra högsta grad.

Det fanns en känsla inuti mig som skrek efter något…något som jag kände att det var jättesvårt att få tag på. Kände hur jag ville krypa in under skalet på en vacker kvinna och bli henne. Men jag kunde inte koppla detta till min oerhört stora fascination över syrrans garderob eller mammas nylonstrumpor och skor.

Jag trodde jag hade en sexuell störning. Trodde att jag aldrig kunde hitta en tjej att bilda en normal relation med då jag kände mig så onormal inombords.

Det här störde mitt lugn och jag trodde mig kunna träna bort det och samtidigt vinna kärlek och värme genom att vara duktig i idrott. Träningen blev min ventil ut för så otroligt mycket inom mig. Jag tränade så mycket under åren så jag blev rätt bra på det…orientering. Minns hur jag vid ett tillfälle blev uttagen till uttagningstävlingar inför junior-VM. Denna uttagningstävling gick dock åt skogen hahaha. Men allt detta tränande och framgångar inom sporten fick mig att på ytan känna mig uppskattad…men på insidan…där var det tomt, tomt, tomt.

Det var så viktigt för mig att känna mig uppskattad och omtyckt att detta med träningen kom att ta över alltihopa…även skolan ett tag. Fick sämre betyg och inga relationer med flickvänner höll. Träningen hade slukat upp mig.

Träningen kom även till att bli en strävan i att försöka bli så smal det bara gick. Har alltid tyckt att jag varit tjock…hatade min kropp…formen på mitt huvud…jag ville träna mig till att bli en annan människa.

Modeintresset hade väl inte riktigt fått grepp om mig…det kom från ca 1997 och framåt…då jag hade fått ett jobb och hade råd…men då hade miss bruksbeteendet börjat få grepp. Mer om detta längre fram.

Men nu kommer vi till det som jag skäms så otroligt för…men som jag tror var det som öppnade dörren inom mig på allvar kring min längtan till att bli en kvinna.

Jag minns när jag var hos min farfar vid ca 14 års ålder och blev lite trött av alla diskussioner som pågick ute i vardagsrummet så jag gick in i hans sovrum och lade mig på sängen för att vila. Såg att han hade en hög med tidningar vid sitt nattduksbord och jag tänkte att det kanske finns något att läsa.

Då såg jag där för första gången i mitt liv en tidningstyp som skapade en stöt till att gå igenom hela kroppen. Vilka urvackra kvinnor där var! Jag var som förstummad. Med en gång kände jag – VILL VARA!!!!

Från den dagen styrdes mitt sinne om till att hela tiden längta till att vara en vacker mogen kvinna. Den längtan var asjobbig för jag VISSTE ju att jag hade en killes kropp.

Jag blev även fascinerad av alla vackra skyltdockor med vackra klänningar. Jag minns att min mormor i sin syatelje hade en sådan där docka en kan sy kläder på. Denna docka var av kvinnlig modell. Jag ville vara ett med denna docka…få kvinnobröst….jag ville uppslukas av denna docka.

Den här längtan och åtrån till det kvinnliga drev mig in i ett sjukligt bruk av olika artiklar som jag hoppades kunna stilla längtan med…men icke…det fanns bara tomhet där inne. Ingen pryl i världen kunde stilla min längtan. Jag led. Kände mig sjuk i huvudet. Kände mig som sexuellt avvikande.

Det här beteendet kom att hänga i med olika styrka och uttryckssätt fram tills 40 års ålder. Det visade sig senare att när jag i 40-årsåldern tog klivet ut och blev Milla så skulle detta begär komma att försvinna.

Men detta visste jag ju inte i de sena tonåren utan jag kände mig bara sjuk och avvikande. Försökte träna bort det…men det gick ju inte. När jag träffade en tjej så var det alltid något som fattades inom mig. Jag trodde att vi inte passade ihop…men jag förstår nu i efterhand att det jag egentligen ville ha av flickvännen var att få känna en kvinna inuti mig.

Sedan minns jag även när jag hemma i badrummet (var väl ca 13-14 år) hittade en skål med massa smink…tog den i mina händer och såg fascinerat på artiklarna i denna skål. Luktade på det…det luktade spännande…det liksom pirrade i mig. Provade att lyfta upp ett läppstoft och målade sakta min läppar. Jag skakade av upphetsning. Vad HÄNDER tänkte jag. Denna skål var ju helt MAGISK. Från den stunden kunde jag inte släppa detta med smink. Jag var fast! Fast i en längtan som jag kände att jag OMÖJLIGT kunde visa. En mardröm.

De här åren var egentligen ett helvete inser jag nu i efterhand. Men då var jag så otroligt uppe i allt tränande, skolan och sedan högskolan från 20 års ålder…att jag TRODDE jag var lycklig. Men jag hade nog bara känslan av att vara lycklig eftersom jag så förbannat bra lyckades trycka undan det som var jag…egentligen…och trodde mer och mer på den där ytan…fasaden. Trodde på lögnen.

Men innerst inne…när jag väl kände efter…så var där tomt…och en längtan efter kärlek och värme. Men jag tillät inte detta att få ta över. Pressade mig framåt med en nitisk bestämdhet.

På gymnasiet så valde jag el-linje…enkom och enbart för att detta lät svårt. Här såg jag en chans i att briljera…och bli omtyckt.

Jag gick 4-årig teknisk med inriktning på el.

Gick ur gymnasiet och kände mig duktig…men det var något stort därinne som fattades. En längtan…en längtan som aldrig mättades vad jag än gjorde.

Snart skulle jag börja högskolan…elektroingenjör i Halmstad. Den var på 80 poäng, vilket på den tiden motsvarade 2 års heltidsstudier. 2 år som till slut skulle bli 4.5 år och 188 högskolepoäng, motsvarande civilingenjör.

Här kom träningen att ta en ännu större roll och skolan gick jag helt upp i…här ökade jag tempot i min tillvaro så jag ÄNNU effektivare glömde av mig själv…men kunde inte släppa ett nu visst annalkande missbruk som fick mig att känna en koppling till den kvinna jag längtade efter att bli. Detta missbruk kom inte att täppa till någon lucka inom mig utan det visade sig istället att skapa ett större och större tomrum inom mig.

Jag minns så otroligt väl hur det kändes den där perioden när jag var ca 13-14 år….och de i media började rapportera om HIV och AIDS.

Fram till denna ålder hade min tillvaro och livet känts väldigt bra i det stora hela…förutom mobbingen och änglsan jag hade i mig.

Mobbingen var tung att uppleva. Men den kom att bli en lätt sval bris i en skön sommarnatt jämfört med vad som nu väntade.

Jag minns hur nyheterna gick i mitten på 80-talet:
”Dö inte ovetandes! AIDS dödar!” och speciellt en grupp utmålades väldigt fort som syndabockar. Homosexuella var den gruppen. AIDS/HIV var då Guds straff till de homsoexuella. Störtlöjligt ju!!!!

Vidare skrevs det ”Du kan inte se vem som är smittad. Du kan bli smittad utan att veta om det!” 

Samhället var rent vidrigt på den tiden! Denna rädsla och panik som fanns i hela samhällets ögon. Tänk er då hur detta påverkar en ung kille som känner sig fångad i sin egen kropp, lider av tvångstankar och tvångshandlingar, var mobbad…och levde bara för att vara duktig och prestera…och som saknade en inre trygghet.

Det var nu helvetet började. På ALLVAR!

Nu tog ångesten över maximalt. Jag ville ju ha kontroll…tyckte om det…men med HIV/AIDS kan jag ju inte ha kontroll tänkte jag. Hur vet jag var smittan finns? Så jag trodde helt enkelt att smittan fanns precis överallt!

Jag minns hur jag först började med att tvätta mina händer onormalt mycket efter ett toabesök hemma…HEMMA! Jag var tvungen att tvätta händerna på ett visst sätt…ett finger i taget, bägge händer…sedan hela handflatorna…och om jag mitt i detta råkade tänka ordet ”AIDS” så kom jag ur balans och trodde jag kunde bli smittad…och var tvungen att upprepa detta tvättandet igen och igen och igen tills det blev rätt.

Kanyler, sprutor och använda kondomer var andra objekt som jag var livrädd för. Orienteringen som jag lärt mig älska började bli mer och mer till en mardröm. När jag var ute och sprang i skogen så ligger det ju en massa pinnar i skogen. I ögonvrån så kunde de torra ljusa pinnarna att bli till potentiella sprutor. Kände jag då ett stick i tex benet eller rent av något som stack till i bröstet…så kom ordet ”spruta”…och jag var tvungen att stanna, vända om och titta om det fanns någon spruta där.

Väl på denna plats och tittade så kunde jag inte tänka ord som ”nål”, ”kanyl”, ”spruta” eller liknande…för då blev tallbarren till nålar i mina känslor och jag var tvungen att genomsöka vaje barr med mina ögon.

Ibland blev jag fast på en sådan plats i 1 timma. Till slut när jag kände att jag hade klarat av att ”säkra” detta område så tittade jag rakt upp och sprang från platsen…tills jag kom till nya platser som jag inte varit på och försökte fortsätta träna vidare.

Efteråt när jag kom hem så kunde tankarna mala och de frågade mig om jag hade sett allt…VAR det verkligen inte en spruta där ute…så jag gick tvångsmässigt igenom minnesbilderna för att minnas vad jag sett och upplevt. Letade även efter stickmärken vid vristerna…och ibland såg jag ju stickmärken pga grenar och annat….men min själ reagerade som att jag KUNDE ha stuckit mig på en kanyl. Ibland åkte jag till och med TILLBAKA ut i skogen där jag trott mig se sprutan.

Detta blev värre och värre och det ledde till att jag tränade mer och mer på asfalt istället för i skogen…för på asfalt var det renare ytor och jag kunde slappna av mycket mer….men detta var bara i början…även asfalt blev ett helvete längre fram.

Fortfarande kvar i 13-14 årsåldern. På högstadiet med allt det gula teglet.

Minns hur otroligt rädd jag var för att gå på toaletterna. Vad händer om jag tar i ett dörrhandtag och får någon kroppsvätska på mig och sen kliar mig i ögonen? Att SÄTTA sig på en toalett var helt otänkbart!!! Kissade endast….men var livrädd för att göra även detta. Tänk om jag har något på fingrarna som överförs till slemhinnorna på penis? Då kan jag ju bli smittad!

Eller prata med  någon och känna ett stänk av något i mitt ena öga tex. Paniken blev ju total! För att inte tala om hur sinnena var på helspänn och ögonen vakade som ett par falkögon efter minsta tänkbara risksituation i duschen efter gympan i skolan…eller i duchen på orienteringstävlingar…då det sällan fanns separata bås på den tiden.

När den här ångesten slår till så är det som att känna att ”nu kommer döden”, ”nu är det slut”, ”nu hinner du inte uppleva….”

De känslor som detta skapar är vidriga. Jag kan gå från att känna hopp och glädje till att känna att jag bara vill bli fri från plågan…på mindre än en sekund! När ångesten kopplar greppet så är det som att livet dör med en gång inombords och jag kan inte äta, inte ta mig för att göra något…jag bara sitter där och vill att det ska ta slut…min själ är i dessa stunder DÖD DÖD DÖD!!!!!

(Denna bilden målade jag när jag hade ont i själen…)

Så för att komma ifrån denna DÖD så blev det till slut att jag ringde en läkare stup i kvarten för att fråga. Jag gick även iväg till sjukhuset och HIV-testade mig. Ett OTAL gånger. Till slut blev de trötta på mig på det lokala sjukhuset så jag lånade pappas bil (då var jag 18 och hade testat mig ett antal gånger innan dess) och åkte till en annan ort för att HIV-testa mig där.

Min relation till tjejer var extremt komplicerad. Jag verkligen längtade efter att få känna värme och kärlek och när jag väl fann en tjej så kom tvångstankarna in och förstörde alltihopa. Jag kunde inte ens PUSSA en tjej utan att tro att jag kunde blivit smittad..och så åkte jag iväg och HIV-testade mig…IGEN.

När jag vid ett tillfälle hade hånglat med en tjej så bad jag henne om att få titta i hennes mun. FATTAR ni hur JÄVLA DÅLIGT jag mår över detta,…och mådde! FY FAN ALLTSÅ! Jag SKÄMS idag över hur jag betedde mig…men det var inte JAG som agerade där…det var min rädsla, tvångstankar…min jävla förbannade O.C.D!!!!

Så varje intimare relation med en annan tjej var helt mekanisk och kontrollerad från min sida…jag KUNDE inte slappna av och bara njuta. OCD:n var för stark i mig. Men GUD vad haf längtade efter att kunna slappna av. Släppa taget.

Så livet som tonåring var ett helvete. På grund av OCD:n! OCD som jag utvecklade genom andra orsaker enligt min psykolog som jag går hos idag. Könsdysforin bidrog också till att jag mådde dåligt. På 80-talets maxade uttryckssätt så VILLE jag ju vara en av tjejerna…men det gick ju inte…så jag försökte jobba bort det genom att vara så manlig som möjligt. Funkade uppenbarligen inte…och detta beteende kom att upprepas i perioder under livets gång.

Psykologer förresten…jag började att gå hos en psykolog redan vid 13-14 årsåldern och det var föräldrarna som tog mig dit för de ville se om jag kunde bli hjälpt mot tvångstankarna som de såg att jag led av.

Idag har jag avverkat ca 12-14 olika psykologer med olika inriktningar; psykodynamisk, KBT och annat.

Först idag i vuxen ålder….32 år efter att helvetet började…börjar jag förstå vad det kan bero på…min OCD.

Så min uppväxt som tonåring kom att handla om att prestera inom idrott och skola, vara ständigt närvarande i känslor om döden samt en obeskrivligt stark längtan efter att få vara fri, vara mer kvinnlig…hitta en trygghet, en kärlek.

Orkar inte skriva mer nu…detta var tufft att minnas tillbaka till…

Kram
Milla

Hej

Vill önska er alla en glad midsommar….eller…glad…känns så laddat. Jag vill önska er alla en midsommarhelg där ni finner sinnesro och harmoni i den tillvaro och situation ni just nu är i.

Kanske du sörjer? Har fått ett hemskt besked om en sjukdom? Blivit nybliven förälder? ja…vilken livssituation som helst du är i så hoppas och önskar jag att Din dag idag blir precis så som du hoppas på.

KRAAAAM till dig från mig.

Jag minns tillbaka idag. För exakt ett år sedan så vaknade jag med den sedvanliga bakfyllan, ångesten och bara LED över att detta var en dag då alla skulle fira och vara glada…och jag orkade inte gå till en fest pga en viss person. För mycket känslor i att möta denna person…så jag avstod.

Med systemet stängt så kunde jag inte åka och handla nytt utan jag fick möta den där otroliga smärtan som jag hade inom mig. Kunde inte fly.

Så jag valde att åka in till jobbet och försöka jobba. Tog med mig ärtsoppa på burk och lite kaffe och godis.

När jag kom fram till parkeringen så klev jag ur bilen och tårarna bara forsade fram. Trycket i bröstet var enormt! Smärtan vidrig. Jag grät ocvh grät där på parkeringen.

Efter ett tag torkade jag tårarna och gick innanför grindarna och släpade mig fram genom korridorerna och ut till den plats som vi använder oss av för att göra olika tester på företaget.

Där försökte jag överleva dagen. Slog på datorn…nya tårar kom…gick ut och skrek ut min smärta. Grät och grät. Kan inte NÅGON krama mig??? Smärtan var så vidrig.

Var kvar där tills kvällen.

Somnade helt tom och livet var absolut fullständigt MENINGSLÖST.

Sedan om en vecka från denna tidpunkt kom en dag som skulle komma att förändra min tillvaro helt och hållet. En god vän till mig på jobbet var jätteorolig för mig och sade till chefen att ringa mig. Du vet vem du är! TACK! Jag ÄLSKAR dig! Du är en ängel!

Chefen ringde på morgonen den 29:e juni. Jag var återigen bakfull. Han frågade hur jag mår. Jag hade nämligen för några minuter sedan lämnat återbud igen och sade att jag behöver vara ledig idag…igen. Jag svarade med den vanliga lögnaktiga frasen: ”Jag mår bättre idag…känner att jag är på G…kommer in imorgon” …detta var en torsdag.

Sen sade chefen ”Du, men hur MÅR du egentligen? Jag tror inte på dig när du säger att du mår bättre….du är frånvarande mer och mer, gör kortare dagar, kommer sent….hur MÅR du?”

Där och då bröt jag ihop och började storgråta i telefonen när jag satt där på sängkanten i min ynklighet och sade ”Jag mår skitdåligt! Jag  behöver hjälp…”

Det chefen sade då efter detta var det som fick mig att VÅGA bli räddad!

”BRA! NU tror jag på dig! Men du…nu tar vi det härifrån, här och nu! Orkar du komma in idag? Jag kan försöka fixa en tid på företagshälsovården.”

De orden var för mig detsamma som att chefen satte sig ner på huk och tog min hand där jag nu låg…nere i rännan. Han MÖTTE mig.

Den dagen blev startpunkten för ett av de tuffaste åren som jag någonsin upplevt! Men även det mest läkande!

• Vård för alkoholismen
• Start av hormonbehandling
• Djup depression
• Självmordsförsök
• Inläggning på psyk
• Återerövring av livet

Men detta kommer jag till längre fram i denna blogg. Är ju kvar i högstadiet just nu.

KRAAAAAM

//Milla

Gör ett avbräck först med lite övrig info från nuet.

Igår läste jag på SVT Text-TV om att WHO nu ska uppdatera sin handbok ICD-11, som klassificerar sjukdomar I världen. I den nya uppdateringen, år 2018, så är det inte längre klassat som en psykisk sjukdom, att vara en transperson. Det finns helt enkelt inga medicinska belägg för detta, att det skulle vara någon sjukdom!

Jag vet att det I Sverige ändrades motsvarande i lagen 2009….och nu hakar resten av världen på (får vi hoppas)  i och med WHO:s nya ställningstagande!  Men jag är inte naiv. Lagar går att ignorera.

Så hoppar jag tillbaka igen ca 40 år igen…vilda skutt här 🙂

När jag gick i lekskolan (årskurs 0 idag kallad tror jag), så minns jag hur min inre oro började få fäste. Denna oro var en smygande känsla som jag aldrig noterade att den kom. Utan det var mer att jag råkade ut för olika jobbiga situationer som tog över mitt inre fullständigt och ren och skär rädsla fanns där…eller sorg.

En gång kommer jag ihåg att jag satt på golvet och skulle trä på sådana där pyttesmå cylinderformade plastringar på ett snöre och göra ett halsband. Tyckte då det var en väldigt spännande idé att försöka peta upp en sådan i näsan. Den fastnade givetvis. Fick panik. Trodde jag skulle råka ut för något hemskt. Snöt till och den kom ut. Andades ut. Gjorde aldrig om det igen. Smart!

Detta var bara en isolerad händelse som väckte obehag, rädsla och ångest. Vad var det som var på väg att hända?

På lekskolan så fanns där en fröken som var helt underbar. Hon gav mig en sådan trygghet och jag ville bli ett med henne i själen. Jag tror det beror på hennes mjuka sätt och alla fina klänningar hon bar. Minns henne på avslutningsdagen som var en solig sommardag och jag får en kram av henne. Hon var klädd i gul sommarklänning som var vid och gick ner till anklarna. Hon kom fram och gav mig en varm kram och jag blev helt varm inombords och fick gele I knäna. Vilken SJÄL hon hade. Hon gjorde mig hel på djupet.

Lämnade sedan denna underbara stund och kastade mig in I ett sommarlov, som på den tiden kändes som en evighet. En underbar evighet.

Ca 10 veckor senare skulle jag börja I årskurs 1 på en skola byggd av en massa gult tegel.

Minns hur jag gick till skolan I sällskap med mamma första dagen. Var supernervös. När jag kom till skolan så var det en massa nya ansikten. Jag tyckte att vissa av killarna verkade så tuffa och jag blev lite rädd för dem. Höll mig på min kant och iakttog mest (vad jag minns).

Från den dagen så skulle det visa sig att jag kände ett konstant behov av att visa mig duktig, prestera…för på det sättet blev jag sedd och kände att jag hade något värde.

På rasterna så lekte jag med de andra och verkligen ansträngde mig för att ta plats bland killarna…men det var egentligen inte jag…jag ville något annat…men visste inte vad. Visste dock väldigt tidigt att jag hatade fotboll för där var det lagindelning och jag kände mig kritiserad…eftersom jag inte trodde på min egen förmåga. Var livrädd för att göra fel med bollen för jag ville inte få kritik…ville bli sedd…

Men jag upplevde skolvärlden som hård, kall och bara en massa prestationer. Denna roll blev jag väldigt bra på att spela…prestera och vara flitig. En fasad.

Samtidigt så fanns där en annan del i mig som kände en attraktion mot det som tjejerna gjorde. Det var betydligt mer lockande, varmt och fyllt med liv…..men jag vågade inte. Ville inte riskera att bli retad av de andra killarna.

När jag började årskurs 3 så kom det in nya människor i klassen och det var då ett 8-9 år långt helvete började, tillsammans med det andra nya helvete som skulle visa sig ta fart.

Jag blev mobbad i det tysta av en och samma person som valde att gömma mina saker titt som tätt och när jag  bad om att få dem tillbaka så fick jag inte det. Detta gjorde SKITONT i mig och jag var ledsen på djupet…det verkligen SVED!!!! Det som denna gärning skapade var att min trygghetszon skadades av detta intrång. De här 8-9 åren med denna mobbing satte djupa sår i min själ och de finns kvar lite än idag.

Personen som gjorde detta mot mig är idag helt neutraliserad i mitt inre och jag väljer att inte ta in denna person I mitt liv igen, på något sätt.

Under åren i lågstadiet och mellanstadiet kom även min otrygghet inombords att öka än mer. Den födde även ångestkänslor. Jag minns hur jag verkligen led av dessa ångestkänslor. Ett tillfälle (för att nämna ett exempel) när ångesten fick panik var när jag lyckades sticka mig i handen på en blyertspenna. Tänkte då: NU KOMMER JAG FÅ BLYFÖRGIFTNING! …det var ju en blyertspenna.

Minns hur jag gick hela dagen och hade ont i magen, tittade på min handled för att se om mina blodådror blev röda. Det kändes som en evighet innan dagen var slut och jag kom hem till mamma som kunde lugna mig. Mamma var min trygghet.

Men från och med årskurs 3 till årskurs 6 så blev mina dagar till att bli ett helvete av mobbing och ångest.

I ca 10-årsåldern kom jag I kontakt med orientering efter att ha provat på friidrott, fotboll, gymnastik, tennis, simning och även balett. Jag minns hur OTROLIGT lockande balett verkade…det tilltalade verkligen min själ. Det vackra, fina och feminina (så var min bild av detta då)…men jag vågade inte. Hade ett enormt behov av att dölja dettas och spela en duktig och tuff kille. Men jag ville inte vara macho…där gick verkligen gränsen.

Orienteringen visade sig vara den underbara fristad som jag sökt i flera år. Ingen som anklagade, ingen som gnällde. I skogen fanns bara träd…och de klagade inte. Detta var UNDERBART!

Jag tror att detta blev min räddning för att inte gå under som barn.

Så under ett par år så blev orienteringen min underbara (den blev inte så underbar längre fram vilket jag skriver om i nästa inlägg) värld att vistas I, för där fick min själ lugn och ro…plus att det visade sig att jag hade talang för att springa och läsa karta…så jag blev ju duktig på det…och fick beröm…och fann där att jag fick ett värde och blev sedd.

Cirkeln var sluten av: träning – tävling – bekräftelse – känns mig sedd – känna mig omtyckt

En ond cirkel!

Detta tillsammans med att vilja bli sedd genom att vara duktig I skolan gjorde att mitt liv kom att innehålla mindre och mindre av LIVET och mer och mer av prestationer och krav på mig själv. För det var ju det enda förbannade sätt jag visste om för att få värme och uppskattning!

Visste det inte då, men detta var ett uttryck för en inre otrygghet inom mig som jag jagar än idafg…men börjar verkligen närma mig den. Denna otrygghet är jag idag helt säker berodde på att jag spelade en annan person än den jag ville vara innerst inne.

Så började jag på Högstadiet….och jag levde i min manliga identitet så oerhört maxat med bara träning och skola. Flickvänner fick vänta. De hamnade alltid som prio 2 eller 3 och jag hade inga egentliga förhållanden.

JO, jag minns en tjej…tillbaka i årskurs 4 nu. Hon var en så vacker tjej som hade en såååå mjuk själ. Jag blev helt betagen av henne…men vågade aldrig säga till henne att jag älskade henne. I matkön i matsalen en dag och jag stod bakom henne så fick jag ett infall och sade ”jag ä….” och så stockade sig orden i halsen. Hon vände sig snabbt om och såg in i mina ögon med sina stora varma ögon som lyste av förväntan. Hon var så UNDERBAR!!!

Samma tjej igen…vid ett tilllfälle så såg jag hur hon förlorade i ett spel där jag såg hur den andre fuskade. Hon förlorade mer och mer av sina spelpjäser (kallades äför ”Hårdis” och var nog en lokal grej). Jag tyckte så synd om henne och kom då fram till henne och gav henne en hel hög av mina egna spelpjäser.

BAM!!! Med en gång började några killar skräna ”Mikael älskar NN”

Då kom en panik inom mig…där och då gjorde jag då en sak som jag hatar mig själv för.

Jag VÅGADE inte stå emot deras hånande kommentarer och började vända denna underbara tjej ryggen. FAN vad det SVED! Detta var INTE jag att göra på detta sätt. Inte långt senare flyttade hon LÅNGT upp i norra Sverige och jag har sedan dess haft henne djupt bevarad I mitt hjärta…och det är efter henne som jag valde att välja mitt mellannamn.

Var du än finns idag, så hoppas jag innerligt att du mår bra! Du finns för alltid kvar I mitt hjärta!

….så nu vet ni varifrån jag tog mitt andranamn från….ni som vet mitt fulla namn.

Okej…tillbaka till högstadiet. Det var på en annan skola…även den byggd med gult tegel. Måste varit populärt med gult tegel på den tiden?

Mobbingen av mig fortsatte…från samma person…min egen känsla av att jag hade en längtan i djupet som jag inte begrep mig på bara växte sig starkare och starkare och blev mer och mer komplex.

Det var minst sagt TRASSLIGT inom mig.

Minns högstadiet som en plåga.

När jag var i ca 13-14 årsåldern kom att inträda en ny fas i mitt liv som kom att FULLSTÄNDIGT förstöra min själsliga tillvaro, mitt sätt att agera i vardagen, mitt tränande, min relation till ALLA.

Detta vidriga helvete, som vid otaliga gånger försatte mig i shocktillstånd och oförmåga till att ens äta….och det varade i 25-30 år. 3 årtionden där livet suddades ut inom mig.

Det stavas H.I.V och A.I.D.S

Orkar inte ta upp detta här och nu. Det får bli nästa inlägg. Detta är en så vidrig del I mitt liv att jag behöver samla kraft.

Funderar på att börja lägga in lite bilder i texterna…inser att det blir en rätt rejäl textmassa när jag väl kommer igång 🙂

Kram <3

Låt oss hoppa tillbaka från nutid…ca 40 år…och då hamnar vi där jag är ca 4-5 år.

Notera de underbara 70-talsfärgerna på både kläder och tapet 🙂  …och så jag som liten knatte

Vid den här tidpunkten var jag (vad jag kan minnas) en rätt lycklig liten knatte. Minns hur jag älskade att bygga trädkojor och gräva gropar i marken, leka med att bygga sandslott etc.

Mina föräldrar var väldigt kärleksfulla och ville mitt bästa i alla lägen. Men även med den bästa avsikten och viljan så kan det ändå bli fel hur olika reaktioner från föräldrarna tolkas av ett barn.

Jag har mer känslominnen än intellektuella minnen från den här tiden och det jag minns är att jag rätt tidigt var rädd för att göra fel. Rädd för att få skulden. Detta upplevde jag som en inre jobbig press då det medförde att jag per automatik började bry mig väldigt mycket om det jag gjorde var rätt eller fel…om jag kunde skada. Detta blev till en börda.

Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit…ca 3-4 år…och minns hur jag hellre ville ligga ensam i sängen på kvällarna och lyssna på en LP-skiva med Televinken som godnattsaga. Jag hade en liten grammofonspelare med rött plasthölje…ståendes på den lilla byrån vid min säng. Jag föredrog ensamheten…redan då började jag dra mig undan av någon anledning. Men Televinkenskivorna….vissa var riktigt läskiga. Som den där han var ute och flög på en dammsugare. Den var kuslig.

Jag minns att det fanns en granntjej på gatan nedanför. Jag tyckte hon var fin och lite mystisk.  När jag umgicks med henne så kände jag skumma känslor…lite som att jag ville vara under hennes hud. Liksom BLI henne. Jag trodde jag var kär i henne….vilket jag kanske också var.

På den tiden hade jag fantasier om att bli uppslukad av en kvinna…att liksom ätas upp i min helhet och att jag försvinner in i henne. Jag tyckte att dessa tankar och känslor var väldigt trevliga men konstiga.

Hemma så var det andra känslor som kom fram. Där kände jag ett behov av att stänga in mig på mitt rum. Utanför dörren så var det något som var ansträngande. Vet inte vad…men något i alla relationer där inne i huset. Något innuti mig reagerade på detta och jag upplevde ansträngning….en själslig jobbighet.

Ungefär vid den här tidpunkten började även mina ticks. Jag kände ett behov av att utföra olika handlingar för att normalisera någon form av inre balans. Jag var tvungen att sträcka på vissa muskler, tex nackmusklerna extra hårt…tills det kändes på ”rätt” sätt. Då kunde jag sluta. För några minuter. Jag gick även runt och neg, hoade och gjorde ljud…som retade GALLFEBER på min storasyrra hahaha. Men jag tappade räkningen på alla olika tics jag hade.

Jag minns även att jag behövde titta rakt in I solen utan skydd…tills det gjprde ont på rätt sätt. Inte så hälsosamt!

Men här började något att sippra ut i en form som jag egentligen inte ville ha…och i så här tidig ålder hade jag hur mycket ork som helst. Det var liksom hanterbart.

Dessutom började min oro för första gången i livet starta….oron för att kunna råka illa ut på olika sätt…tex sjukdomar, skuld för att ha gjort fel på något sätt…kan nog uttryckas som ångest.

Detta visade sig att komma att bli ett mentalt helvete och fängelse i årtionden framöver.

Jag undrar än idag vad som startade allt detta….medfött? Att jag stängde inne en längtan i mig? Att jag har ännu en diagnos som jag inte är medveten om? Har idag Könsdysfori, OCD och Depression. Kanske kan lägga till nykter alkoholist idag….flest diagnoser när en dör vinner HAHAHAHA (ironi).

Oavsett vilket så var detta starten på ett helvete som väldigt få visste om. Knappt ens mina föräldrar. Vid 5-6 års ålder startade skiten.

Med bultande hjärta och paniken fullkomligen stormar i mig…vill dö…vill slippa ifrån smärtan. Den smärta som NI era jävlar har skapat…ni som har trakasserat mig, spottat efter mig, angripit mig på så många olika sätt….under så många år…

Finner inte en endaste väg ut ur smärtan. Den är så intensiv. Likt en het eld bränner den inombords och det gör ont….FÖRBANNAT ONT! Ingen molande värk utan en knivskarp, intensiv smärta som är vidrig.

Ringa 112? Nej, då blir jag bara körd till den där psykakuten jag besökte en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Blev inte sedd där. Blev hemskickad med 6 piller Atarax. Jag som då behövde hjälp. Nu vill jag DÖ! Men egentligen inte…vill ju leva…men jag vet ingen annan väg ut ur smärtan än att avsluta denna plåga till ”liv”.

Kan jag ringa någon i närheten? Vet inte. Hittar inget telnr till någon…trots att jag vet att det finns några där ute. Åka hem? NEJ! Bara väggar där! Åka till någon? Ingen hemma antagligen…lördag eftermiddag. Åka till en vän som jag VET tar emot? 17 mil dit….orkar inte.

HJÄLP mig NU!!!! Vill ha en KRAM! Det finns ingen kram! Tårarna forsar fram. Det spränger i bröstet.

Kommer jag någonsin att bli accepterad och respekterad för den jag ÄR? Känner bara hopplöshet. Kommer aldrig att kunna få vara ifred.

Körde på motorvägen nu. Ökade farten. 120-130…den där klippan ser lockande ut. Tänk att slippa smärtan. Bli fri. Underbart!

Eller…den där betongpelaren? Mmmmmmm….eller rakt in I räcket där borta.

Vågar jag? Klart jag gör. Det är bara att göra tänker jag. Styr mot räcket i 120….känns ingenting…bara tomt. Mörkret har tagit över totalt. Går inte att tänka överhuvudtaget. Bara känslor som gör ont ont ont. Passerar kantlinjen…bara några dm kvar….

Sen kom stöten! Den slet upp mig på vägbanan igen. Jag skakade av rädsla och smärta. Herregud! Jag inser att jag är beredd att ta livet av mig! Jag har gått över min heliga gräns! Den som jag trodde att jag aldrig skulle korsa. Typ, livet är heligt. Inte längre! Tårarna väller fram med denna insikt.

Nej, döden är tydligen något jag klarar av att välja om impulsen blir tillräckligt stark. Detta skrämde skiten ur mig och jag åkte raka vägen hem, låste in mig och grät grät grät.

Sedan berättade jag för alla jag kunde på min vänlista på FaceBook vad som nyss hade hänt.

HJÄLP MIG!

Hur hamnade jag här? Vad har jag gjort för fel? Jag vill ju bara existera ifred.

En STOR betydande orsak är den jävla könsdysforin och alla de komplicerade situationer i livet runtomkring denna diagnos.

Mitt eget förhållande till könsdysfori är en smärtblandad glädje. Jag är så glad över att jag är en kvinna…men hatar min egen kropp som jag nu försöker forma om så den bättre passar mitt inre.

Men just nu så skulle jag vilja kunna koppla upp mig mot alla mobbare där ute som gett sig på mig och överföra all min själsliga smärta till allihopa på en och samma gång. Sen får vi se hur tuffa ni är.

Men nu kan jag ju inte göra detta så jag jobbar på att finna sinnesro i det jag inte kan påverka. Försöker finna modet att förändra det som JAG faktiskt kan…och reflekterar över för att försöka inse skillnaden i mina val.

Nu har det runnit en himla massa vatten under bron innan jag kom hit till där jag är idag. Allt har en början och så har detta.

För min del började det när jag var ca 4-5 år. Aldrig kunde jag ana vad som komma skulle…och livet visade sig bli mer komplext och trassligt än jag någonsin kunnat ana.

 

Läs mer i nästa inlägg.

//kram Milla