Jag kan komma på mig själv att jag ställer mig frågan om det här är normalt. Om det här är en vanlig reaktion vid sorg eller om det är något annat på gång i kroppen. Helt enkelt ifrågasätter mig själv, granskar och checkar av.
Till saken är faktiskt att det inte finns något som är normalt i en sorg. När jag klev ut från sjukhuset som jag fick besöka för att mitt blodtryck blev jättelågt, min puls blev jättesnabb och jag fick jag en smärta som höll i några minuter som strålade längs skulderbladet på vänster sida. Blodtryck och Ekg (Elektrokardiogram mäter hjärtats elektriska aktivitet) togs utan anmärkning och jag rekommenderades att åka hem istället för att vänta på läkaren.
När jag kom ut så ångrade jag bittert att jag berättade att min syster gått bort. Det slog till som ett slag när jag kom ut och skulle gå upp för backen till bilen. Det var precis som att jag blev helt matt i hela kroppen, livrädd för vad som höll på att hända. Min första tanke var att nu går jag in i en depression och kan inte göra något för att hindra det förloppet. Till sist så satt jag i alla fall i bilen och sakteligen stabiliserades allt. Då kom min tanke om detta är ett normalt sorgbeteende och att det i min redan trasiga kropp blir ännu mer dramatiskt.
Så tänkte jag också så när jag blev sittandes på bänken runt dammen som jag har ägnat många timmar vid. Man vill gärna ha kontroll över sin kropp och pejla av var den befinner sig. Men det hela kändes väldigt normalt och harmoniskt att sitta där helt själv.
Om jag kommer dit igen,
har du en plats där jag kan vila,
ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån,
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.
Lars Winnerbäck
