Skogspromenader!

skogssjö och eka

 

Som jag tidigare har nämnt så var min hund inte så pigg då jag kom hem från sjukhuset. Efter några månader så fick jag ändå ta det svåra beslutet att åka och avliva honom, ett beslut som gnagt i mig en längre tid. Även om jag visste att hälsan inte skulle vända för honom så tog jag ändå vara på varje dag som han var kvar. Alla var hemma mycket den perioden. Jag fick frågan om någon annan skulle åka iväg med honom. Men trots att jag var orolig för min egen reaktion så kände jag ändå att jag ville vara med och hålla honom i tassen den sista färden. Det var fruktansvärt jobbigt men tack och lov så somnade han in fort.

Efteråt sprack en stor bubbla i mig, nu var det över och det kändes som en stor börda som släppte. Det här hade känslomässigt upptagit mycket energi från mig.

Jag började bli mer och mer rörlig och mina promenader blev längre för varje dag.

I samband med det och att jag visste att jag skulle vara hemma länge så fick det bli en liten valp. En valp ska också ta det lugnt i början så vi matchade varandra bra. Men det tog inte så lång tid innan hon hade varvat mig konditionsmässigt.

Det fungerade även som en träning att våga mig iväg på längre turer, det var en viss rädsla när man visste att man befann sig flera kilometer från bebyggelsen. Det tog även lång tid innan jag var själv ute med min son i barnvagn. Jag minns att jag hade ett specialhund bälte runt midjan för att få fria händer.

Ibland då det var lite backigt så kopplade jag fast mig i vagnen med rädsla ifall jag skulle svimma el ramla, då skulle den inte rulla iväg. Det var bara av rädsla att ta det säkra före det osäkra, för det hände aldrig något sådant.

När pappaledigheten var över och jag var sjukskriven så var det dags för vår son att börja på dagis.

Det var här som jag verkligen började hitta rutin i min vardag. Jag lämnade vår son till dagis och sedan hem och hämtade min hund, det var då de riktigt långa skogspromenaderna drog igång. Vi var alltid ute mellan 9-12 och det rörde sig om minst en mil varje dag. Det gick bra att bygga upp konditionen, det kändes bra när man kom till backarna som man från början inte ens orkat ta sig upp för, men som sedan gick bättre och bättre. Även om jag ville undvika att tävla med mig själv, så kändes det bra att ha koll på hur lång tid den vanliga slingan tog och hur kroppen hanterade de värsta backarna.

Det var min tid som ingen kunde ta från mig, jag var ju sjukskriven för att kunna bli frisk.

Från helt sängliggande till att successivt kunna ta en promenad var ett stort steg.
Detta är förhoppningsvis den största förändring jag kommer att åstadkomma i mitt liv.Jag kommer alltid att minnas sommaren 2003 då jag låg 7 veckor på hjärtintensiven.

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Rörelse är livsviktigt-1177.se

Wilda m. syskon [379729]

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *