Mina projekt får mig att må bra…

Att ha en rolig sysselsättning under min fritid betyder mycket för mig.  Jag har alltid varit ganska kreativt lagd och kanske är det just vad som hänger samman med det att jag gillar projekt av olika slag. Tycker även om att organisera och fixa så det kan även spela in. Ett projekt kan enligt mig vara litet eller större  och innebära alltifrån att  skriva en novell till att anlägga en damm.  Senaste större projektet var faktiskt när jag anlade mammas och pappas trädgårdsdamm.

Kontinuitet:
För mig är det även viktigt med kontinuitet i livet eftersom det ger mig en trygghet och ett inre lugn. Var hittar jag då kontinuitet? Det kan vara i dagsrutiner, dagar, veckor ( att tiden går), arbetsträningen som jag är ute på o.s.v.

Sammanfattning:
Känns viktig för mig att dagarna och livet har en personlig mening.  Även  att ingå i något litet, behöver inte vara stort men ett sammanhang i alla fall.
När jag blickar tillbaka under perioden då jag inte var under rehabilitering kan jag se att många dagar saknade just sysselsättning och en känsla av kontinuitet även delaktighet och känslan av sammanhang.  Idag har jag alla i någon form och det är jag glad för.

Kommentera gärna!

/Malin

Min sjukdom i vardagen…

Förr, under många år tog min sjukdom som nu är diagnosticerad som bipolär ospecificerad en betydligt större plats i vardagslivet jämfört med idag. Det känns tråkigt att tänka på, samtidigt som det känns bra att det är bättre på många plan idag.
Då kan man undra vilka områden i vardagen som jag upplever tidigare begränsats av sjukdomen men som nu är bättre :

Sömn:

Börjar med sömnen eftersom jag tror den ger förutsättning inför mycket annat i vardagen. Min sömn har under långa perioder varit nästintill obefintlig vilket har resulterat i att det har varit svårt att hålla rätt dygnsrytm nästa dag.

Ångest:

Ångest, sådan som kommer närsomhelst är inte välkommen och är enligt mig väldigt handikappande. Fick även ångest inför att få ångest , min psykolog berättade att det kallas förväntansångest.

Hypomani:

Ibland , under perioder var jag så uppe i ”varv” det kunde gälla ett projekt, skolarbete, eller så blev ett mindre projekt alldeles för stort, så jag hade svårt att varva ner. Har också hänt att jag spenderat för mycket pengar , under dessa perioder, något som jag sedan fick ångra så bittert. Jag liksom ” fastnade” på den högsta växeln. Detta brukade oftast sluta med en ” krasch” i form av depression.

Depression:

Är det som  jag har haft mest problem /bekymmer med i livet ibland under längre perioder. När jag har varit deprimerad har jag drabbats av att jag känner mig mycket låg, tappar intresse för saker som jag tidigare tyckt varit kul. Jag brukade också tappa aptiten.

Idag…

Jag är så glad att samtliga områden som jag räknat upp har blivit mer stabila hos mig,  mår så mycket bättre , under de två senaste åren. Visst jag har kortare svängningar emellanåt, men nuförtiden ” fastnar” jag  liksom inte i något av lägena depression eller hypomani. Har funderat . För mig tror jag det har det berott på följande:

  • En medicinsk behandling som fungerar för mig.
  • Kontakt med vuxenpsykiatrin.
  • Har fått bra information om min sjukdom
  • Har hittat min balans

Så nu hoppas jag att det fortsätter såhär!

Kommentera gärna..

/Malin

 

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/

 

Fördomar …

Jag är av den åsikten att jag tror att fördomar är något som förekommer ganska lätt i samhället , särskilt kring psykisk ohälsa. Varför? Jo en fördom kommer till människan väldigt fort just eftersom de enligt blandannat (psykologiguiden) beror på känslomässiga, omedvetna reaktioner, samt är just vad det heter en fördom, för- dom, en dom i förväg.

Jag tror samtidigt, särskilt med den bakgrunden verkligen att det går att göra något åt. Känner man till det kanske man kan bli mer uppmärksam på sina känslor och jobba mot eventuella fördomar.

Själv har jag inte blivit särskilt utsatt till följd av min sjukdom men jag har trots allt känt av det , mest i det tysta och det kan kännas det också. Den känsla jag kan få när folk jag känner eller tidigare känt börjar gå omvägen till mina föräldrar för att hälsa till mig. Det ger mig funderingar och jag börjat grubbla över varför, visst jag har fått en sjukdom men jag är ju fortfarande jag.

Det är också skillnad på hur jag skulle hantera en fördom  och eventuella konsekvenser som tillexempel ogillande blickar idag, jämfört med för några år sedan. För ca 5 år sedan hade jag varit tyst länge, sedan hade jag brytit ihop av alla blickar. Idag är jag så mycket starkare.

Sedan har jag förstått  att rädsla kan spela in, detta är ju väldigt naturligt, tyvärr har jag upplevt att det kan det bli lite av en ”tillåten” flykt för många (inklusive mig själv).

Sammanfattningsvis vill jag säga att man brukar ju säga,  : övning ger färdighet,  tror  att kunskapen om fördomar måste belysas mer och att den även behöver hållas aktuell, det ligger nog sedan på en individuell nivå. Att man tänker till när /nästa gång en känsloreaktion som kan leda till en fördom kommer.

Slog upp ordet ”fördom” i på sidan ( www.psykologiguiden.se) där stod följande:

”Åsikt, uppfattning eller inställning som inte är grundad på fakta utan bottnar i känslomässiga, ofta omedvetna reaktioner, till exempel människors fördomar mot personer i andra sociala grupper än de själva tillhör eller mot personer med annan sexuell läggning än den vanliga, mot andra ideologier eller religiösa och politiska uppfattningar än de som de själva omfattar.”

”Motviljan mot dem som är annorlunda tar sig uttryck i nedsättande föreställningar om dem och benämningar på dem.”

(Psykologiguiden.se, slå upp ordet fördom, hämtad  2018-11-07, www.psykologiguiden.se)

Balans, viktigt för mig…

Jag har förstått att min bipolära sjukdom passar  bäst  ihop med balans kring mina vardagliga aktiviteter och med mycket i livet.  Det gäller allt från mina aktiviteter/sysselsättningar till sömnen och mängden som jag utför och i vilken takt ( gas och broms) .

För mig är det viktigt med återhämtning och att den blir av bra kvalitet. Då tänker jag inte enbart på sömn , utan även på mer stillsamma aktiviteter, som jag ändå just blir återhämtat  av till exempel att se på tv, läsa en tidning eller en bra bok.

Det har hänt att  jag varit så utmattad att sömn har varit det enda rätta under dagtid, nuförtiden försöker jag ändå undvika detta eftersom det skapar mer obalans i  dygnsrytmen än vad det ger.

Det finns fler områden kring balans som jag upplever som viktiga för mig att just hålla en balans kring.
T.ex. maten , motionen och vikten.

Känns för min del som att alla delar kring balansen i vardagen hänger samman i en ganska skör tråd fortfarande, men den blir starkare ju mer jag jobbar på det. Tror tyvärr att jag alltid kommer ha ett visst mått av skörhet kvar trots framgångsrik medicinering och så vidare. Så för mig är det också viktigt  att hålla mig till den balans som jag har skapat för att inte börja må dåligt igen.

En annan sak som har varit A och O för min balans är att följa min läkares medicin ordination. Av flera anledningar . När jag var tonåring slarvade jag mycket med medicineringen vilket resulterade i att läkaren trodde att jag tog medicin som jag inte tog och den kunde heller inte utvärderas.  Det var inte särskilt bra. Minns att jag mådde väldigt dåligt under den perioden.

Har du erfarenheter eller råd/ tips kring vikten av balans och psykisk ohälsa/ bipolär sjukdom? Kommentera gärna!

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Psykisk-halsa/

/Malin

Att tillhöra…

Delaktighet:

För mig har det varit viktigt att få känna delaktighet och samhörighet med omvärlden trots min sjukdom i den utsträckning jag klarar av.

På tal om delaktighet vill jag också säga att för mig så har min arbetsprövning känts som något väldigt positivt. Jag är medveten om att det inte passar alla som är sjuka/ sjukskrivna men i mitt fall verkar det ändå finnas en viss arbetsförmåga och jag har trivts väldigt bra på min arbetsprövningsplats. Så det känns ju positivt.

Vänner:

Som tur är har de flesta under de senare åren innan jag började medicinera med litium (vilket gjorde mig mer stabil i måendet) haft förståelse för mina svängningar och inte ”lämnat mig” utan stannat vid min sida. Det är jag jätte glad och tacksam för.

Tyvärr har det under åren ändå varit ganska många som ”tagit avstånd” i samband med olika sjukdomsbesked, det är lite tråkigt.
Jag får ”vårda” de relationer jag har kvar för de är ”guld” värda för mig.

Eftersom jag även har en underdiagnos i form av ”social fobi” så har jag svårt att knyta nya kontakter. Det är något jag upplever som ett handikapp i vardagen. När det är som sämst begränsar mig den sociala fobin i sådan utsträckning att jag ibland upplever att jag  nästan måste ” ta omvägar” eller ” ursäkta mig” för att undkomma att prata med personer. Oftast trotsar eller går jag emot denna känsla, vilket har hjälpt mig.

Kanske har du något tips eller råd på hur du kan underlätta i vardagen vid psykisk ohälsa/ funktionsnedsättning?

 

Kommentera gärna!

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Social-fobi/

 

/Malin

Varför just jag?

Tankar från förr:

Minns förstås inte alla funderingar jag har haft under ” resans” gång men en tidig tanke jag hade, som återkom till mig många gånger under min första diagnos på BUP var: varför just jag? varför blev jag sjuk ? Kände mig även helt ensam i mitt tillstånd.

Ett tag innan diagnosen ännu var ställd,  var jag nästan övertygad om att det snarare var olika fysiska problem som jag hade istället för psykiska. Har även känt mig lite ”förvirrad”  vad gäller diagnos under ” resans gång” då jag har fått diagnoser ändrade många gånger.

Tankar idag:

Efter att åren gått och diagnoser uteslutits och efter att man kommit fram till att prova ett läkemedel innehållande litium som hjälpte mitt mående till det bättre på flera plan. Samtidigt fick jag en diagnos, bipolär ospecificerad.

Det var när jag började ”läsa” på lite om diagnosen ”bipolär ospecificerad” som jag kände igen mig på flera sätt. Till skillnad från den där dagen på BUP ”Barn och Ungdomspsykiatrin ” då jag fick min första diagnos känner jag mig idag relativt stark i min person och kan stå för att jag har en kronisk psykisk sjukdom.

Det är en förutsättning för att göra som jag gör nu, när jag bloggar här på 1177 vårdguidens sida för gästbloggare . Det gör jag även för att jag tycker det är viktigt att bidra med de erfarenheter och upplevelser jag har och har haft med  bipolär sjukdom ospecificerad, eller att vårdas inom psykiatrin.  Kanske någon annan kan känna igen sig i något eller delar av det jag skriver?

/Malin

Resans start/ sjukdomens bakgrund…

En lång process…

Att jag mår så bra som jag faktiskt gör idag (efter flera års tid av sämre mående) har varit en lång process inom psykiatrin. Min ” resa” började redan när jag var 13 år med mobbing och utfrysning.  Vill ändå understryka att min sjukdom kanske jag hade fått ändå. Men jag tror att mobbningen kan ha bidragit.  Det är svårt att veta.

Det  hela började med att jag vägrade gå  till skolan och hade även en hel del tvångstankar och tvångshandlingar i form av att jag stod på toaletten och tvättade mig i timmar. Ibland så länge att mamma fick låsa upp utifrån och ” ta ut mig”. Det slutade med att jag hamnade på BUP ” Barn och Ungdomspsykiatrin”, där det inte kunde konstatera riktigt vilken diagnos jag hade med säkerhet men tvångstankar och tvångshandlingar rörde det sig om.

Högstadiet, gymnasium och högskoletiden…

Jag blev så småningom utskriven och började på högstadiet , ”det gick sådär”. Däremot gymnasiet , som jag gick i Mariestad, ( jag gick en (Omvårdnads/Samhällslinje) där gick det jätte bra ,  jag trivdes dessutom riktigt bra.

Fick bra betyg tillochmed  ett stipendium, och jag begav mig mot Östersund för att läsa till Socionom. Kändes riktigt bra i början men efterhand började jag må dåligt, riktigt dåligt och började isolera mig, i mitt lilla rum med kokvrå.

Så jag blev inskriven på psykiatriska avd. på sjukhuset i Östersund, mamma och pappa kom sedan den långa vägen från Töreboda och hämtade mig.

Nya tag…

Ville ändå snabbt försöka med utbildning igen. Så det blev en vända till Örebro där jag skaffade lägenhet och påbörjade socionomutbildningen igen. Nu gick det lite bättre men jag var rädd för bakslag och allt kom i kapp på något sätt.

Så jag hoppade av och åkte hem till mamma och pappa. Där blev jag riktigt dålig igen.

Diagnoser…

Jag fick hjälp på behandlingshem i Falköping. Någon gång under denna period får jag även Emotionellt instabilt personlighetsstörning som diagnos. Sedan får jag diagnosen Schizoaffektiv psykos. Behandlingshemmet läggs ner och jag flyttar till Töreboda,  föräldrarna och sedan egen lgh. För ett par år sedan fick jag diagnosen Bipolär ospecificerad .

Fick medicin inehållande litium och den har hjälpt mig mycket. Innan medicinen hade jag dagar då jag isolerade mig totalt , idag kommer jag iväg varje dag till min arbetsprövning och mår bra.

Jag slipper även mina toppar och dalar samtidigt som jag inte känner mig avtrubbad utan upplever känslor. Äntligen har jag börjat ”leva”.