Valet att berätta om min psykiska sjukdom har känts mer och mer självklar ju längre tid som har gått , och ju äldre jag har blivit.
När jag var tonåring kändes det som en prioritet att försöka passa in. Även fast jag många gånger kände mig utanför eftersom jag var utfryst/mobbad. Känslan då var att detta med att passa in var viktigast.
Idag när jag är äldre är det mindre viktigt hur jag själv framstår bara jag mår så bra som jag kan, jag har dessutom accepterat min sjukdom själv något jag tror är viktigt, fast som jag har tyckt varit periodvis svårt.
Jag har märkt att fler är öppna om sin psykiska ohälsa idag och det minskar nog tabun som jag fortfarande upplever i viss mån finns kvar. Samtidigt som jag inte tycker man ska behöva känna någon press på att vara det.
Jag tycker psykisk ohälsa borde vara som med vilken annan sjukdom som helst att prata om.
En anledning till varför det har varit och till viss del är så stort tabu kring psykisk sjukdom tror jag stavas RÄDSLA. Rädsla för det okända bl.a. just därför är det ju så viktigt att börja prata mer om psykisk ohälsa och få bort tabun kring just detta.
Detta inlägg är mitt sista här på 1177…det har varit en ära att få möjligheten att skriva här och det har hjälpt mig och fungerat likt skrivterapi.
Min resa går vidare…
/Malin